Min depression nämnde jag i förförra inlägget. Nu tänkte jag berätta lite mer om den.
Depressionen började komma smygande när jag började gymnasiet. Jag var ganska skoltrött vid detta laget. Det delvis för jag var en otroligt ambitiös tjej med siktet på MVG i skolan. Sen hade jag engagemang som sprudlade, jag var med i ett ungdomsförbund, satt i styrelsen i min idrottsklubb och höll på att starta upp en ungdomssektion i den samma.
Jag hade suttit med i elevrådet genom stora delar av mina skolår och älskade utmaningarna och debatterna man fick ta. Därför hade jag även varit med i ungdomsfullmäktige alla år jag fick. Jag ville arbeta inom politiken när jag gått ur skolan. Jag ville påverka till det bättre. Drömmen var att en dag bli statsminister. Som sagt, ambitiös med höga ambitioner.
Men skolan blev inte som jag väntat mig. Först gick jag på ett samhällsgymnasium där intagningen varit 70 och ambitionsnivån var otroligt låg i hela klassen verkligen. Jag var ju plugghäst! Jag ville plugga! Jag hade mer gemensamt med lärarna än eleverna. Efter en månad bytte jag till mina kompisars skola. Att jag saknade dem något oerhört bidrog också så klart.
Men de läste natur, teknik och läste på annat plan av skolan än mig som läste samhäll. En av mina vänner läste också samhäll men vi hade helt olika tider för hon gick i en annan klass.
Klassen jag hamnade i var inte direkt välkomnande. Många kände jag till sedan innan, vissa hade jag gått med och vi umgicks inte i samma kretsar. Första året av gymnasiet blev väldigt ensamt. Men jag har stor del mig själv att skylla, jag kunde bytt men höll på tron att det skulle bli bättre när vi fick välja inriktning och sen kändes det som det var för sent att byta.
Andra året blev då bägaren rann över. Sommaren var kantad av olycklig kärlek och nyfunnen kärlek som till hösten trasslades ihop. Det slutade med att jag förlorade min bästa vän men fick en pojkvän i slutet av året (dock ej samma person). Stackars dem båda, mitt känsloliv var som en berg-o-dalbana. Jag hade många djupa mörka perioder, var svag och otroligt ömtålig. Skolan var lika meningslös som innan om inte värre. Klassen blev inte bättre med ny konstellation förutom att min vän som också gick samhäll hamnade i min klass. Utan henne på dagarna hade jag nog slutat gå dit helt och hållet.
Men trots att jag hade henne och min pojkvän så skolkade jag en hel del under våren. Kraven var orimliga och ouppnåeliga. I alla fall enligt mig. Kraven jag hade på mig själv var enorma. Men även om jag lättat på dem var utbildningen dålig, kraven VAR höga och lärarna brydde sig inte om arbetsbördan de la på oss.
Jag sökte hjälp under denna tid. Jag pratade med lärare, kurator, skolsyster, till och med rektorn. Viss hjälp fick jag. Min franska reducerades och lärarna fick ett uns större förståelse. Men kampen sög musten ur mig något otroligt. Och ingen följde upp något. Ingen gav mig vidare stöttning. Jag visste inte till vem jag skulle vända mig när jag redan vänt mig till alla jag kunde tänka mig.
Något jag inte nämnt är att jag alltid varit en väldigt öppen person. Inte rädd för att visa vad jag känner och bära mina känslor på rockärmen. Och det var precis vad jag gjorde. Men jag hade aldrig trott att människor kunde vara så kalla. Jag vet att många inte visste vad de skulle göra. Min stackars pojkvän har fått utstå otaliga utbrott av alla de slag. Han som stod mig närmast visste inte heller vad han skulle göra.
Jag fick kämpa så otroligt på egen hand.
Jag vände mig till BUP- Barn och Ungdoms Psykiatrin. Kontoristen visste inte riktigt vad hon skulle göra med mig, trots att jag var samlad och sansad. Jag hade berättat att jag kände mig nere och ville träffa en psykolog eller liknande. Hon lämnade mig i väntrummet för att gå och leta efter någon.
Jag fick en tid till en psykolog. Han var värdelös. Jag välde ut mitt hjärtas innehåll och -ding-, när tiden var slut så fick jag gå, hur ledsen jag än var. Han var kall och hemsk. Det gav mig inget och jag förlorade mer och mer tilltron till andra människor. Och jag stängde in mina känslor mer och mer.
Tvåan var otroligt svår att ta sig igenom.och trots att sommaren mellan tvåan och trean var helt ok vad jag minns så blev min depression bara djupare. På hösten i trean brast det helt. Min före detta bästa vän som själv lider av kronisk depression tog mig till psykakuten där jag blev sjukskriven några månader. Men det var ingen trevlig upplevelse. Det var en utländsk doktor som inte helt förstod vad jag sa och virse versa. Och med minnet färskt från tiden med psykologen och alla oförstående kalla människor så slöt jag mig som en mussla.
Men jag blev som sagt sjukskriven. Forts följer.
